ETTHUNDRASJUTTON

My life
Reumatism?
Jag har någonting som kallas Juvenil Kronisk Artrit. Fast ska nu byta namn till Juvenil Idiopatisk artrit. Det är en ledgångsreumatism som drabbar barn och ungdomar. Den ger inflammationer i kroppens leder. Man vet egentligen inte varför man får det men det finns en viss ärftlighet men det behövs mera för att sjukdomen ska utlösas.
Man kan märka att man har det på flera sätt, antingen så sätter sig sjukdomen bara i en enda led i kroppen eller så kan den sätte sig i alla.

När jag var liten och var på väg hem från dagis så "fastnade" jag med foten under barnvagnen, när dem började undersöka mig och så, så visade det sig att jag hade Reumatism. Det kan ha varit olyckan som orsakade att sjukdomen utlöste sig just då. Annars kanske jag hade varit frisk idag och fått sjukdomen om 30 år, det är ingen som vet.

Jag mådde väldigt dåligt som barn, jag hade problem med nästan alla leder i kroppen, det kunde vara allt ifrån nacken till lilltån. Jag åt mediciner fick åka till andra sjukhus i Sverige som var bättre. Det är inte bara lederna som tar stryk heller. Mitt imunförsvar blir sämre för att jag äter mediciner. Så jag blev mycket lättare sjuk och var det länge. Efter ett tag så fick jag även problem med ett öga, som även har börjat nu efter nästan 10 år. Så man tror att det är borta men det finns tydligen alltid med en.

Men nu för tiden så har jag nästan bara problem med mina fötter, med till skillnad från förut så får jag inte lika många inflammationer och det beror på en underbar medicin som heter enbrel som är i sprutform, som jag tar två gånger i veckan.
Men när jag anstränger mig mycket på engång så blir det lätt att jag får ont och värk. När man får en inflammation i en led i kroppen så svulnar den oftast upp och blir varm. Man blir stel eftersom att man svullnar och vill helst inte använda leden. Varje gång jag har fått en inflammation i en fot tex, så har jag blivit nedsövd och fått en del kortison sprutor, sedan har det förhoppningsvis blivit bra, men när man fått en sådan spruta så får man inte använda leden på 24 timmar.

Det som är skönt är att jag kommer inte ihåg sådär jättemycket av min barndom, om det är för att jag har mått dåligt och förtränger det eller något liknande. Det jag mest kommer ihåg är saker som man stör sig på eller om man har haft riktigt ont. Kommer speciellt ihåg att man alltid skulle gå till skogen med klassen när man var liten, men jag fick inte gå så åkte rullstol dit, och alla var jätteavundsjuka för att jag slapp gå. Och då var det en kille som sa till mig, gud vad lyx att du får sitta där och slippa gå, det enda jag sa till honom att du skulle nog inte tycka att det var lika kul att sitta här om du var tvungen och inte fick gå.
Tror inte att dem såg det så att jag var sjuk och fick inte gå, springa och leka för då skulle mina leder pajja.

Om jag själv skulle avgöra så är jag nästan helt frisk nu mot vad jag var när jag var liten. Men sen kan ju någonting bara hända utan anledning, så man vet ju aldrig. Nu har jag inte haft några "stora" problem på över ett år. Man kan ju få lite ont någon gång ibland men det har inte blivit något stort av det.

Det som är bra men dåligt är att sjukdomen syns inte. Så det är svårt för människor som inte vet vad det är att tro på mig. Om jag säger att ja inte kan vara med på idrotten för att jag har ont i foten så tycker läraren att jag kan gå ut och gå istället, dem förstår inte riktigt vad som händer i min kropp.
Jag vill inte bli särbehandlad eller att någon ska tycka synd om mig, verkligen inte. Det är inte därför jag skriver det här, det är bara för att ni ska veta litegrann hur det är och vad det är så ni förstår när jag kanske inte kan göra något speciellt.

Det finns dem som har det värre det vet jag, men jaa iaf.